Bra plattor

Här tänkte jag lyfta fram ett några album som jag tycker är mycket bra och som jag har lyssnat mycket på genom åren. Det finns ju så otroligt mycket bra så detta är bara ett litet axplock. Jag kommer att fylla på mer med tiden.

Sven-Ingvars var mina första idoler, och vid sidan av Hep Stars, Hooternanny Singers, Agnetha Fältskog, Telstars och en massa annat så var det mängder av Sven-Ingvarslåtar på familjens rullbandspelare när jag växte upp. 1971 kom deras Sven-Ingvars i Frödingland, och på den tiden brukade man kunna spela en hel platta rakt av i radio, och så gjorde man med denna. Jag var med med rullbandspelaren och vips hade jag en hel bunt låtar med ganska allvarliga texter som jag kanske inte begrep mig på då, men så här i efterhand har jag förstått vilken mästare Gustaf Fröding var.

Inte långt efter Frödingland upptäckte jag Beatles, och de var en tillräcklig anledning att lära sig spela ett instrument. Beatles är spännande på många sätt, inte minst tack vare producenten George Martins arrangemang som alltid är genomarbetade och smakfulla. Abbey Road var den sista de spelade in och en av de första plattorna jag stötte på med Beatles, och den knockade mig. Jag tycker fortfarande att det är deras höjdpunkt - ja, rentav den bästa LP som gjorts överhuvudtaget. Den går inte att tröttna på.

När jag upptäckte Beatles hade de upphört att existera som grupp, men jag hade ju en guldgruva att ösa ur. Suget efter att få veta allt om dem var enormt och jag köpte pop-tidningar som Ny mysik, Tiffany, Go och liknande för att snappa upp minsta rad om dem. Där vilade en liten tanke om att deras upplösning kanske bara var tillfällig, att de snart skulle återförenas och börja göra nya plattor. I väntan på detta kunde man ju följa de enstaka beatlarnas solokarriärer som kanske inte nådde helt ända fram till det de gjorde tillsammans, men som var tillräckligt bra för att suga åt sig. Vad gäller John Lennon så lyckades jag spela in ett helt radioprogram på rullbandspelaren som jag tror hette något i stil med "En timme med John Lennon". Det var bara musik rakt av. I efterhand har jag förstått att de låtar jag tyckte bäst om var hämtade från plattan Plastic Ono Band från 1971. Det var framförallt det sparsmakade kompet jag gillade, där Lennon ihop med Ringo Starr och Klaus Voormann (samt några enstaka pålägg av Billy Preston och Phil Spector) levererade en knippe mycket ömsinta låtar med briljanta texter.

Pugh och Rainrocks konsert-platta Ett steg till är en av de plattor som jag tidigt ödslade veckopengar på, och den har verkligen stått sig genom åren. De hade tidigare gjort Bolla och rulla som innehåller lysande gitarrock där så gott som varenda låt är uppbyggd på överraskande ackordskombinationer. Därefter gav man sig ut på en konsertturne med Ola Magnell och Lucas Persson och huvudsakligen nya låtar. Det hela resulterade i detta mästerverk som för mig också blev inkörsporten till Ola Magnell. Ibland har jag sett klipp på TV från denna turné, och jag ger mig tusan på att SVT sitter och tjyvhåller på en filmad version av hela konserten. Det borde vara åtalbart.

Det är sant att Abba inte stod högt i kurs på sjuttiotalet, men oj vad deras platta Arrival gick varm på skoldanserna och de fester vi hade i tidiga tonåren. Ibland är det svårt att avgöra om det är nostalgivärdet eller själva låtarna som gör att man känner något extra för viss musik. I det här fallet är det både och. Jag har idag svårt att hitta en enda Abba-låt som är dålig. Allt de gjorde är oerhört välgjort, från själva låtskrivandet till slutprodukt. Det är väldigt intressant att lyssna in enstaka instrument och fundera på vad de gör, inte minst Rutger Gunnarssons basspel.

Den första plattan med Rolling Stones som jag köpte var Get Yer Ya-Ya's out. Det är en platta från 1969, inspelad live precis i början av Mick Taylors medlemskap i gruppen som varade fram till 1974. Det är denna period som jag tycker är mest intressant, mycket tack vara Taylors gitarrteknik som kompletterade Keith Richards harvande. På denna live kan man höra hur det råder konkurrens om gitarrutrymmet, och på Sympathy for the Devil är det som att Taylor plötsligt skiter i alla restriktioner och bara drar loss. Det är ett makalöst lir.

Ibland hörde man låtar på radio och blev frälst. Som i det här fallet med 10cc. Gruppen hade funnits några år och plötsligt halverats. Låtarna Good Morning Judge och The Things We Do for Love började gå i radion, och när jag fick se skivomslaget till LPn Deceptive Bends så kunde jag inte stå emot längre. Köp gjordes och plattan gick varm. Jag blev särskilt imponerad av den avslutande Feel the Benefit som var en lång svit i nästan samma anda som medleyt på Beatles Abbey Road.

Carole King skrev hits till andra artister ihop med sin man Jerry Goffin under hela sextiotalet. När sjuttiotalet kom började hon ge ut sina låtar i eget namn. 1971 kom Tapestry som är makalös. Man skulle kunna tro att det är en greatest hits, men det är det inte, det är en vanlig LP med ovanligt hög och bra kvalité på själva låtarna. Den är beviset för att riktigt starka låtar inte behöver mer än piano, bas och trummor, och kanske nån elgitarr ibland.

Jag hade spelat in en låt från radion som jag tyckte mycket om men inte visste vem som sjöng. Det tog nog säkert något år innan jag fick veta att sångaren hette Bruce Springsteen och att låten var Incident on 57th street. När detta stod klart blev det ilfart till Skivstället (som Folkes musik numera hette) och hembeställning. Någon vecka senare hade jag plattan The Wild, the Innocent & the E Steet Shuffle i handen. Den är fantastisk. Musikaliskt är det en blandning mellan ballader, soul och jazz, och det liksom bara bubblar av spelglädje. Tyvärr beslutade Springsteen senare att byta inriktning och satsa mer på refrängpop. När The River kom blev jag besviken.

När det gäller texter på svenska språket så är Ola Magnell oöverträffbar. Allt han gjorde var oerhört välskrivet, ofta med både humor och allvar sida vid sida. Ibland är det inte lätt att hänga med i hans bildspråk, men själva orden låter alltid bra tillsammans. Att sedan höra hans inspelningar där rösten ständigt hoppar upp i falsett är en ren fröjd. Hans tre första LP är bäst, men det som kom senare håller också hög klass. Jag valde Höstkänning för dess bredd. Här finns kampsången Rulltrappan, den ömsinta Vällingklockan och den klämkäcka Populisthambo. För att inte tala om den avslutande Pappa som kanske är det bästa han nånsin spelat in.

Monica Törnell har en fantastisk röst. Det var när hon gav ut LPn Mica som jag började lyssna på henne. Den kom under tiden som jag låg i lumpen, och jag vill minnas att den spisades ordentligt när jag satt i min reparationsvagn i min ensamhet. Det är väldigt mycket syntar och jox i ljudbilden, men den håller ändå fortfarande. Det är väl själva låtarna som är så pass starka. Jag sökte mig senare bakåt i tiden och lyssnade mycket på henne två första plattor Ingica och Alrik som jag tyckte mycket om.

Det började med att jag hörde singeln Dunkar varmt i radion. Jag uppfattade först inte vem som sjöng, men fick snart veta att det var ett band som gick under namnet Tant Strul. Singeln inhandlades genast i Eskilstuna, och inte så långt efter kom LPn Amason. Jag tror det vara texterna som jag framförallt fastnade för. Och sången. Och kanske orgeln. Något år senare kom nästa LP som hette Jag önskar dig, och den lyssnade jag på ännu mer, även om den ljudmässigt hade mer av det tråkiga åttiotalssoundet.

Den 17 juli 1981 spelade Gyllene Tider i Köpings folkets park. Några i gänget (däribland jag) stannade hemma för att se Bob Dylans fyratimmarsfilm Ronaldo och Clara som gick i svensk TV. Filmen var svårbegriplig, men de inklippta konsert-inslagen var lysande. Det var liksom Dylan som bäst och med ett myller av folk i kompbandet som lirade med nästan punkig energi, och det hela gick under namnet Rolling Thunder Revue. Dessa konserter fanns inte utgivna på skiva, men genom åren har jag lyckats få tag på en och annan bootleg med halvdant ljud. På senare tid har det kommit officiella utgivningar, och för en nörd som jag var det gjutet att skaffa boxen med rubbet.

Jag är ingen stor fantast av Björn Afzelius, med undantag för plattan För kung och fosterland från 1976 som är lysande. Det är väldigt proggigt, både vad gäller texter och själva kompet. Det är mycket stöddiga sologitarrer och Fender Rhodes i ljudbilden, och det passar bra till innehållet. Jag har stor respekt för det Afzelius gjorde fortsättningsvis, men så här bra lät han aldrig mer i mina öron.

Magnus Ugglas tredje platta Va ska man ta livet av sig för när man ändå inte får höra snacket efteråt är omtalad, dels för sin långa titel, men också för sina uppkäftiga texter. När den kom fick den usel kritik och någon sa att det var punk. Punk är det definitivt inte. Det är alldeles för välarrangerat och välproducerat. Jag fixade ett kassettband av plattan när den kom och lyssnade på den ganska mycket. När jag hör den idag måste jag säga att den står sig. Uggla var riktigt bra ända fram till Den ljusnande framtid är vår och liven Godkänd pirat. Sedan hände något och jag tappade intresset. 

Strindbergs är ett band som brakade lös i början av åttiotalet. Jag var och kollade på dem i både Örebro och Köping. Den första LPn Bibeln gick varm under tiden jag gjorde lumpen. Det är ett slags svensk punk med mycket energi och briljanta texter. Fast för att vara punk är de väldigt bra musiker. Frontmannen Johan Johansson var tidigare trummis i KSMB och har även efter tiden i Strindbergs gjort bra saker, både i eget namn och bakom andra lirare.

Tom Waits har jag följt genom åren. På de allra första plattorna är han inte helt olik tidig Springsteen i sin lite jazziga stil och "normala" röst. Sedan händer något. Waits övergår till att bli något slags rollfigur där det låter som att han akompanjeras av en avdankad marschorkester och ostämt piano. Ibland får jag känslan av att han försöker dölja hur fantastiska låtar han gör genom skrovlig sångteknik och uruselt ljud. Men ibland är det bara så vackert så man smälter. Så är fallet med platta två på hans trippel-CD Orphans (som går att köpa separat under namnet Bawlers).

Lambchop är ett band från Nashville med ett märkligt namn som funnits sedan nittiotalet. Det är inte så lätt katalogisera dem i någon genre, men de gör en ganska lågmäld musik som kanske är något slags modern country. Frontfiguren heter Kurt Wagner, och det verkar som övriga medlemmer kommer och går hej vilt. De har guldkorn lite här och var på sina plattor, men på Is a Woman finns de i ett långt pärlband. Det är en oerhört behaglig platta.